Livet och döden
Det var en sån ljuvlig helg, nästan som sommar och solen bara sken och sken över mig. Jag var lycklig och glad när jag tog det där telefonsamtalet, när jag la på va världen inte den samma.
"Sebastian är död" sa han lillasyster, och hon grät och grät. Jag hade svårt att fatta först - vem hon var, vad hon sa, allt. Jag stammade ett 'va?!'. Döden passade liksom inte in den där soliga söndagen, hur kunde glimrande, glittrande, vilda Sebba vara död?
Men det är han och samtidigt som jag sörjer en kille som borde fått finna sin väg och som borde fått vara kvar här hos oss, så känner jag mig glad - för att mitt eget liv gör mig så glad just nu! Det är det som är så skumt. Den där dubbla lycka/sorg-känslan.
Jag försöker tänka att Sebba äntligen har fått frid och att jag inte behöver känna dåligt samvete för att jag går runt här och mår bra. Men lite så är det, dåligt samvete... över ödets bitterljuva lott. En är död, en annan stortrivs på sitt nya jobb och fyller sin lediga tid med skratt och lycka.
Livet... det är så jävla ostyrigt.
Jag kommer sakna dig som fan Sebastian! Du var alltid schyst mot mig, öppen och go och inte rädd för att ge av din kärlek.
Jag önskar att jag kunde texta dig på Messenger just precis nu. Fråga vad du gör och när jag får se dig härnäst? Och att jag kunde berätta för dig.
Att jag har det väldigt bra.
/Y